nonebullshit

Det är inte för att hon alltid frågar hur det är med

Inte för att hon alltid lyssnar

Inte för att hon bryr sig

Inte för att hon är så underbar

Jag har en kompis som jag tycker väldigt mycket om. Det är en kompis som skär bort det goda från gurkan (ni vet det där i mitten), en kompis som vet hur mycket 'hur mycket som helst är', en kompis som slår sig när jag slår mig, en kompis som behöver hjälp med 5-kampen på Liseberg. Denna tjej har väldigt stora öron, riktigt gigantiska faktiskt. Men ni andra kan inte se det, hon gömmer de under sitt stora hår. Och de få gånger hon har uppsatt hår 'sätter hon fast' öronen i håret så de inte ska sticka ut.

Det var för ungefär ett år sedan och vi var i Danmark med handbollstreorna i skolan. Jag delade rum med tjejen, vi kan kalla henne Sara, och fyra andra tjejer. På lördagen var vi först och kollade på en av de danska-finalmatcherna och sedan skulle vi bege oss ut på gatorna i Köpenhamn för att festa. Vi kom hem sent på kvällen, inga fler skandaler än vanligt, men morgonen därefter var man inte fräck. Men vi packade och gick ner och åt frukost. Vi bodde på ett hostel och på frukosten var man tvungen att gå och hämta alla saker som man ville ha, dvs. bröd, smör, glas och dricka. Frukosten går oerhört bra och det är inte förrän vi ska lämna sakerna vi har använt som det händer. Sara går efter mig och jag ställer först min bricka där alla använda brickor står, sedan mitt glas där de använda glasen står osv. När jag ska lägga ner mina bestick i en sådan låda hör jag ett panikartat: 'NEEEEJ!'

Jag vände mig om och där bakom mig står Sara med paniken i ögonen. Man ser att hon inte vett om hon ska skratta eller gråta, hon vet inte vad hon ska ta sig till. Jag frågar lite försiktigt vad som har hänt och hon svarar:

- 'Det var här jag hämtade mitt glas!'

Som jag skrattade. Visst hade resan varit hur bra och sjukt rolig som helst, men detta var liksom pricken över i:et.

För er som inte förstått så hade Sara alltså tagit ett glas bland de använda glasen och förstod det först när hon ställde tillbaka glaset där. Alltså, det finns ju inte att det händer.

Sara i ett nötskal.

That is why.

 - "he wasn't a crush, he was a crasch" -

So long.

Har jobbat och tränat idag. Packat också. Efter träningen stack vi till Grappa. Förutom jag själv så var det Lasse, Johanna, Anna, Emma, Ia, Lollo och Fany (som förövrigt varit på besök i den stora staden i en vecka eller två, men återvänder till ?the reality? på måndag). Jag hann bara ta mig ett glas och sedan gick jag mot tåget. När jag kom till Malmö satte jag mig på Burger King och käkade. Så Ia kan vara lugn, jag har fått i mig mat nu så jag överlever.

Sitter på bussen nu, bussen har precis lämnat Helsingborg. Så nu är det två och en halvtimme kvar till jag kommer fram till kära Götet. Önskar att det fanns internet åså på bussar som det finns på tåg. Då hade tiden gått ännu snabbare än vad den redan gör. Och då hade jag kunnat publicera detta inlägget direkt. Nu måste jag istället vänta till dess att jag kommer hem, eller till imöra. Nu kanske man undrar varför jag skriver nu då, om jag ändå inte kan publicera det. Jo, för att jag har för det första inget att göra. Och för det andra har jag mycket i tankarna och måste skriva av mig.

Idag pratade jag med Bjarne. Han erbjöd mig jobbet som sportchef. Haha.

Men det var inte det som var de viktiga i det samtalet. Det var en annan sak som han sade, en sak som gjorde mig oerhört glad. Kan inte riktigt ännu berätta vad han sa. Vill inte lämna ut något såhär. Men det han sa fick mig att vilja hoppa upp och ner av lycka, även om inget ens är så nära som nästan bestämt. Men ändå.

Och nu vill jag inte att ni andra tar detta på fel sätt. Jag trivs jättebra i den situationen jag befinner mig i nu. För första gången på länge känner jag mig lycklig. Okej, lycklig är väl kanske fel ord. Men jag känner mig iaf inte olycklig, så kan vi säga. Jag mår jättebra och trivs verkligen som fisken i vattnet. Men det känns ändå som att det är något som saknas. Jag har inte känt mig hel, och det har förmodligen påverkat min handboll. Men HON kan få mig att känna mig hel. Hon är som Puff i Piff & Puff, som Anka i Kalle Anka, som Lasse i Johanna & Lasse. Ja, ni förstår, hon behövs för att det ska vara rätt.

Men som sagt så är absolut INGENTING bestämt. Men jag lever på hoppet. Kanske förgäves?

Får ta mig ett snack med en annan också..

Och det sjuka är att vi har skojat om detta tidigare. Har inte ens vågat drömma om att det skulle ske.

 -  "han sken upp som en sol när du hälsade" -

so long.