nonebullshit

Idag på jobbet hände en konstigt grej. Jag jobbade på fritids för 6-7 åringar Helt plötsligt kommer det fram två tjejer. Den ena av de frågar om jag hade sett Nathalies lillebror Oliver. Med tanke på att det var min andra dag, och det var ca 50 elever där visste jag inte vem Oliver var. Så nej, jag hade inte sett honom. Då springer den tjejen som frågade mig iväg och fortsätter att leta. Den andra står kvar och kollar på mig med orolig blick och säger innan hon springer iväg och letar: 'hoppas han är vid liv'.

Det känns som att de hade blivit lite inspirerade (kan man säga så i detta fallet) av Engla-fallet. Så jag ställer mig frågan: 'Är det rätt att låta barnen vara så delaktiga i såna saker som sker?'

Jag kan på ett sätt tycka att det är bra, de måste ju veta vad som händer och sker i världen. Men till en viss gräns kan jag tycka. Jag tror att det kommer att bli så att varje gång någon försvinner en kort stund, eller man inte hittar någon så kommer folk (även de små kidsen) att tro det värsta. De kommer alltid vara oroliga för att gå hem ensamma, kommer de ens växa och mogna? Eller ska de alltid vara rädda för allt som kan ske? Visst, man ska vara rädd och försiktig. Men det finns gränser i hur försiktig man ska vara. Du kan ju inte gå runt och oroa dig hela tiden, hur skulle det vara?

Så nej, jag tycker inte att barnen ska vara så insatta i sådana nyheter. Men man kan såklart berätta lite om de, för de måste ju hänga med i samhället också.

Ja, jag vet. Dubbelmoral.

Och Engla, må du vila i frid.

Sen är det nog så att jag överanalyserar allt också.

Är sjukt trött. Hade ingen feber. Men känner mig febrig igen. Vad händer med mig?

- "det du gör, gör du bra" -

So long.