nonebullshit

Hon är mitt samvete, mitt goda samvete. Det goda samvetet som säger det man borde ta till sig, för att man vet att hon har rätt. Men man lyssnar inte, man vill inte. För det finns en liten, liten chans att det hon säger är fel. Den lilla chansen är typ obefintligt stor, men den finns ändå där. Och det är det som får en att inte göra som hon säger.

Varför är det så? Jag vet ju innerst inne att hon har rätt, det där jävla samvetet. Men trots det så vill jag inte lyssna. Eller jo, jag lyssnar. Men gör inte så mycket mer.

Men jag vill att mitt samvete, det goda samvetet, ska veta att jag är glad att hon finns där och säger till mig vad som är rätt och fel. Vad som är bra och dåligt för mig. Trots att hon tror att jag inte lyssnar eller bryr mig, så gör jag det.

Och jag är glad att du, mitt goda samvete, finns där för mig när jag har gjort något dumt. När jag inte har lyssnat på dig, utan gjort tvärtom vad du har sagt åt mig att göra. När jag har gjort fel, trots att jag vet att det är fel.

Jag har nog det bästa goda samvetet man kan ha.

Vicktoria Brzuziewska,  tack för att du finns! 

Du är guld värd.