would you know my name if I saw you in heaven?
När sånt här händer får det en att tänka extra mycket på livet och allt som hör därtill. Som om jag inte hade tänkt mycket på det ändå nu..
Som de flesta redan vet så var det en 18-årig tjej här i Kärra som hoppade från en balkong natten till onsdag. Orsaken är oklar, och kommer nog alltid att förbli. När något sånt här händer då, så nära men ändå så långt ifrån, så börjar man att fundera. Man kanske till och med börjar att diskutera det här med sina vänner, som jag och Vicktoria gjorde idag.
Det finns ingen i hela världen som kan säga: "jag vet hur du känner". För vi alla är olika och har olika relationer med varandra. Och vi alla hanterar saker på olika sätt. Så det är ingen, ingen som kan veta exakt hur någon annan känner.
Jag kan inte hjälpa det, men jag kan bli lite irriterad på folk som helt plötsligt börjar att bry sig nu. Och skriver i gästböcker åså att man kommer sakna den som då gått bort. Men var faan var ni när den personen levde? Att säga att man kommer sakna någon som man inte ens hejar på längre är helt fel!
Men när sånt här händer börjar mina tankar flyga iväg. Tänker på mina absolut närmsta vänner, och vad jag skulle göra om de en dag inte fanns längre. Men det finns inget man kan säga innan att man kommer att göra. För när den dagen väl händer så vet man varken ut eller in, man vet ju knappt vad man gör liksom.
Idag är det fyra år sedan Walle dog. (Egentligen var det igår, den 3e augusti. Men eftersom jag inte har gått och lagt mig än så räknar jag det som idag)
Fyra år. Asså jag kan inte fatta det, kan verkligen inte förstå. Vart tar tiden vägen?
Jag minns dagen som det var igår. Minns nästan exakt vad som hände. Vad som hände innan klockan sex typ har jag inte jättekoll på. (Kan vara för att jag var på riksläger och jag har förträngt alla de stunderna typ).
Men minns i stort sett allt från klockan sex och framåt. Minns hur jag fick reda på att han var död, att han var borta.
Jag satt vid datorn och läste det "Pojke död i mopedolycka". Den klumpen jag hade i magen innan blev riktigt stor och jag ville spy. Men jag gjorde inget, satt helt still och helt tyst. Mina ögon bara rann. Såg i ögonvrån hur Jessica ställde sig i dörröppningen till datorrummet och frågade vad det var med mig. Jag sa inget, utan pekade bara på skärmen..
Usch. Får ont i magen bara jag tänker på det. Har fortfarande svårt att tro det. Kan ibland tro att han ska komma tillbaka, med ett leende på läpparna..
Var ute på graven idag. Lade dit tre vita liljor och ett kort:
"Vi saknar dig...
Underbar och älskad av alla
Maria & Elin"
För det är sant. Han var underbar. Och han var älskad av alla.
Saknar honom något så otroligt. Ingen kan förstå..
- "I know you're still living your life after death" -
So long.
Kommentarer
Postat av: cilladobak
amen fy fan vad dåligt gjort.. =/ förstår att du inte ville stanna kvar med b-laget när dom inte är ngt att hänga i julgranen.. =( usch stackare, så dåligt gjort.. Ska du lira i götet då?
Ja jag får fan komma å hälsa på i Götet.. läget annars då? kram
Postat av: cilladobak
va bra att ska köra med kärra iaf =) ja jag känner mig inte helle ri toppform, vi startar träna på måndag.. suck =) haha.. jadu... jag tackade nej till Skånela i veckan men Spårvägen vill oxå ha mig. vet inte hur jag ska göra. sjukt jobbigt..
Trivs ju bra här i Norrpan men de är ju bara div 2 lixom :S vetifan hur jag ska göra =)
kram
Trackback
