nonebullshit

I måndags tog vi festbilder med handbollen. Efter det kände vi oss sugna på att gå ut, åtminstone några av oss. Jag snackade med Hanna Jeppson, en tjej man alltid kan lita på. Hon var självklart på. Så Steffi, Linn och jag fixade till oss och for iväg till Partille. Sen kom Sofia, Emma och Frida. Tjötade, spelade ölspel och sjöng med till gamla goa Smurflåtar. Det där sista var det väl kanske bara jag som gjorde, men vi alla hade riktigt skoj åt det. Jag skrattade så att jag fick ont i bröstet. Åkte in till stan för att försöka få in 'småtjejerna' på Berså, eller Bert2 som mina kära vän Sanna kallar det.

Det gick jättebra och vi dansade väl så gott vi kunde. Inte för att dansgolvet var öppet, men har det någonsin hindrat mig innan. 

Steffis pappa hämtade oss sedan och jag for hem och lade mig.

Gårdagen blev ganska lugn med lite träning på kvällen.

Och idag då, känns som en väldigt lång dag.

Åkte in till stan och testade handbollskor i Linné. Till allas förvåning (!) blev det blåa. Så nu ska de bara beställas sen blir jag jätteglad. Den största anledningen till att jag beställde de är inte färgen. Även om ni andra gärna vill tro det. Men när jag satte på mig skorna så kände jag bara: 'Åh vilka sköna, de här vill jag ha'. Lite kärlek vid första ögonkastet typ.

Sen åkte jag in till stan och träffade Pauline och Andreas. Äntligen fick jag träffa honom. Var lite jobbigt med tanke på allt Palle berättat om mig, men det gick bra ändå. Gick runt och shoppade till oss alla. Var inte tänkt att jag skulle shoppa egentligen, men det blir lätt så när man går i stan och hittar något man vill ha. Så jag kom hem ett linne, ett par brallor och ett par skor rikare. Men tyvärr 700 kr fattigare. Fy. Det är det värsta med att shoppa, att pengarna tar slut.

Sedan släppte vi av Andreas på Sångspelsgatan och åkte vidare till mig. Jag fick jätteskynda mig och byta om och sedan for vi till Angered. Skulle springa det här Cooper-testet som alla bävat för. Jag kände bara för att få det hela överstökat, det är ju inte så jobbigt egentligen. Jag menar, 3 km. Det är ju absolut ingenting om man jämför med hur mycket vi brukar springa. Visst, är det jobbigt när man ska springa på tid och man känner press. Men som sagt; 3 km, och det är inte hela världen. Tyvärr tänker inte alla som mig, det var bara 11 tappra personer som ställde upp. Förstår inte hur man kan med att ALDRIG dyka upp på testerna. Okej om man är sjuk någon gång. Men om man råkar vara sjuk VARJE gång så blir det väldigt genomskinligt. Själv hade jag skämts. Hellre att jag kommer på testet, kanske inte orkar och får gå i slutet, än att inte dyka upp alls.

Tiden jag sprang på ska vi inte prata om. Men nu kan jag bara bli bättre, tror inte att jag kan bli sämre. Haha. Men spurtade nästan förbi Steffi i slutet..

Och imöra blir det fest igen. Kanske.

- "gå in dit och tvåla in honom" -

So long.