I do miss him
Jag fick frågan av en kär vän: "saknar du honom, trots att du inte borde?"
Och det är klart att jag gör. Det vore konstigt annars. Vi hade våra bra stunder, och vi hade våra sämre. De bra stunderna var underbara och de vill jag inte byta mot något annat. Men så har vi de här sämre stunderna, de byter jag gärna bort mot allt i världen.
Och jag vet, jag saknar honom. Även fast jag inte borde, jag borde verkligen. För det var mitt beslut. Och det får jag leva med hela livet. Jag ångrar inte att jag gjorde vad jag gjorde, det fanns inget annat val. Jag hade kunnat vänta ett tag, dragit ut på det. Men det hade inte funkat i längden.
Det är inte många som vet vad som egentligen hände. Och det behövs inte heller. Det räcker med de få som vet. Jag vill inte att någon ska få fel uppfattning om något. Därför väljer jag att hålla tyst.
Fast kanske saknar jag inte honom? Det är kanske "det" som jag saknar.
Eller nej, det är honom jag saknar. Våra bra stunder.
Men det är inte ofta. Bara ibland. När man känner sig nere, hör vissa låtar, ser vissa filmer eller program. Då kryper han fram sådär från ingenstans och jag vill bara hålla om honom. Men det går inte..
Men jag trivs bra med mitt liv som det är nu..
