R.I.P.
'Nu är det över' brukar man säga. Men så är det inte. Det är nu det jobbiga börjar..
Begravning igår i Kallinge. Väldigt fin och jobbig. Mycket musik, inte så mycket prat. 'Låt musiken tala om våra känslor' sa prästen. Och det är rätt, varför ska han stå där och snacka?
När Monica (?) sjöng 'you raise me up' hörde man Sara bryta ihop. Det var jobbigt. Hon har ju skrivit en bit av den texten på väggen i sitt rum.
Det jobbigaste var nog att se familjen ta farväl av Bosse. Sara läste en text hon skrivit. Prästen läste en text Marlena skrivit. Och farmor sen. Det är inte rätt. Man ska inte behöva begrava sina egna barn, det är inte rätt.
För första gången i mitt liv var jag på en sån där grej efter begravningen. Visste inte hur man skulle bete sig. Kändes konstigt att sitta och snacka. Men till slut blev det vad man gjorde. Skrattade och grät om vartannat. Jennie läste en text hon skrivit. Så fint. Alla tre tjejernas texter var fina. Förstår inte hur de orkar. Men som Sara sa: 'det är pappa som hjälper mig..'
Åkte sedan hemåt efter en himla massa kramandes. Tåget krånglade, var strömavbrott i Hässleholm och jag kom hem två timmar senare än beräknat. Och jag som bara ville hem till mig.
Det var när jag satt på tåget som jag verkligen förstod det, jag kommer aldrig mer få se Bosse igen. ALDRIG MER! Så var den tågresan förstörd. Lipade sönder hela vägen. Fy faan.
Är svårt att förklara hur det känns, men det är jävligt tungt. Att en människa kan beröra en så djupt..
Han gnällde aldrig över sjukdomen. Aldrig någonsin..
Något jag inte tänkt på innan är Marlena. Ganska konstigt ändå, hon är lika mycket dotter som de andra. Men hon är ju äldre och henne har man aldrig umgåtts med på det sättet. Men känns nästan som att hon tog det hårdast, kände inte alls igen henne. Inte så konstigt egentligen, hon har precis mist sin pappa..
- "När jag kysser havet" -
So long.
