nonebullshit

Jag orkar inte. Verkligen inte alls. Huvudet är tungt. Tårarna vill inte sluta rinna. Helvetesjävlaskitjävel!

Det är inte rättvist. Det är ta mej faan inte rättvist!

Dagen var bra fram till ett idag. Och då såg jag att jag hade två missade samtal från en och samma person. Fick en klump i magen och kände på mig att något var fel, att något inte stod rätt till. Jag försökte ringa tillbaka, flera gånger. Jättemånga gånger. Först vid tretiden svarade hon och berättade det. Visst, det var inte riktigt så illa som jag trodde, men det var illa ändå. Och du grät, din röst brast. Jag grät, men ville inte att du skulle höra. Jag måste vara stark när jag pratar med dig. Du ska gråta ut, inte jag. Jag ska trösta dig, inte tvärtom..

När vi väl hade lagt på skakade jag i hela kroppen, kunde inte sluta gråta. Men samtidigt kunde jag inte sitta på toaletten på jobbet i en timme. Gick ut till de andra, men pallade inte. Fick hjälp med det jag behövde. Den timmen fram till fyra gick långsamt, jävligt långsamt. Hemvägen lipade jag också, kunde inte hålla borta tårarna. Det är inte så lätt att vara stark när man känner sig så svag som jag gör. Kom till träningen. Ingen idé för mig att träna. Var fortfarande skakis i kroppen och tung i huvudet. Såg ut som en kines med påsar under ögonen.

Så kommer jag hem till mamma sen. Inte det lättaste att berätta för henne.

Och nu sitter jag här. Tårarna rinner fortfarande, huvudet är tungt.. Helvetesjävlaskitjävel!

Vill inte att han ska dö, inte nu. Vill träffa honom igen, innan det är för sent.

Det får bara inte hända..

Det finns så mycket jag vill säga, men finner inga ord. Är helt tom..

- "jag finns här för dig" -

So long.