i love you, guys
Så ja, nu har de gått. Äntligen, skulle jag kunna tänka. Men det gör jag inte.
Gillar våra kalas. Spelar ingen roll om det är på pappas eller mammas sida. Det är alltid kul, på olika sätt.
Idag var det prat om Olle i Gropa, vilket det har varit de senaste träffarna tillsammans med farbror. Alltid lika kul. Vildsvin under stenar var också något som diskuterades. Ja, som du märker är nivån på skämten inte den högsta. Men det är så jag gillar det.
Sedan gnälldes det för att jag hade 26 par skor i min garderob. Varför? Det är väl fullt normalt?
Sen måste jag bara berätta en sak som mormor sa. Hon är inte jättebra på att sätta ihop rätt saker liksom. Ibland kommer det saker ur hennes mun som man undrar vart det egentligen kommer ifrån. Visst, hon är en snart 90-årig krutkärring (som Morgan kallar henne). Och då är det väl kanske inte så oförståeligt att vissa saker kommer ur hennes mun.
Iaf. Vi sitter och diskuterar djur åså. Då berättar mamma om Thereses (brorsans flickvän) katt. Det tar ett tag innan mormor förstår att det är Therese vi snackar om. Men när hon väl gör det utbrister hon:
’Har hon katt? Men hon är ju vegetarian!’
Som om det har med vartannat att göra! Men jag älskar min mormor ändå. Hon är en person jag verkligen beundrar..
Nu är det bestämt iaf. Tisdag nästa vecka, den 4 november, då är det begravning nere i Karlshamn. Jag ska dit, om jag så ska åka ensam. Jag känner att jag måste gå. Om jag ska kunna gå vidare. Plus att om jag inte går, då kommer jag ALDRIG kunna förlåta mig själv. Hela familjen Fagberg vet att jag bryr mig. Men jag vill visa det ändå. Jag vill finnas där för Jennie och Sara, på en av deras värsta dagar här i livet..
Snackade med Hanna och hon trodde inte att hon skulle med. Jessica kanske hänger på, mamma också. Jag vet, det är inget man hänger på. Men jag känner att för Jennie skulle det betyda mycket om folk kom, som man inte tror skulle komma. Det värmer. Och jag gör allt för henne, allt för att få henne att må så bra som möjligt.
Det är inte rättvist. Folk i min ålder borde inte behöva gå på sin pappas begravning. Det är inte rättvist! Och speciellt inte de. Deras pappa har alltid varit deras stöttepelare, även innan detta hände. Deras pappa har alltid betytt så mycket för de. (Nu kanske ni tänker att; allas pappa betyder väl mycket för alla. Visst, det stämemr till viss del. Men jag känner fler personer som inte alls har samma kontakt eller kärlek till sin far som de två tjejerna haft.)
Och det känns så jävla värdelöst. Finns inget jag kan göra. Visst, jag kan stötta de båda. Vara stöd. Och det är jag. Men vafaan, känns som att jag är flera hundra mil ifrån. Och om det känns så för mig, då gör det väl även det för de?
Jennie och Sara Fagberg, jag vet att ni kanske inte ser det här. Men det spelar ingen roll. Jag älskar er och gör allt för er, det vet ni båda två..
- "Ginbatat" -
So long.
