nonebullshit

Men sen jag träffade Han har det inte varit så. Jag har ju varit tvungen att lära mig att stänga av mina känslor. För med Honom kan jag inte ha några känslor. Det är helt omöjligt. Och jag har faktiskt lyckats att stänga undan de. Förstår inte hur jag lyckats. Men jag har gjort det. Det är inget jag är stolt över. För alla borde få känna precis som de vill och gör. Man behöver ha känslor för att vara en människa. Har Han då gjort att jag inte är en människa längre?

Men det är inte det värsta. Utan det värsta är att det har känts som att jag har lyckats stänga av andra känslor. Jag har inte gråtit åt sånt som jag borde, såna grejer jag vet att jag hade gråtit till annars. 

Detta har gjort att jag blivit rädd för mig själv. Har jag stängt av alla känslor? Kommer jag aldrig kunna känna något igen? Ja, som ni förstår är det inte jättekul. Men jag har varit jätteorolig..

Tills igår. När Palle och jag satt och tittade på One Tree Hill, säsong 6 avsnitt 3. Då grät jag i stort sett igenom hela avsnittet. Och det kändes skönt. Kände mig äntligen som en människa igen. Så hur konstigt det än låter, så är det positivt för mig när jag gråter. Iaf just nu.

Det kanske är så att jag inte borde träffa Honom mer då? Om Han får mig att stänga undan känslorna, och får mig att känna mig som en omänniska (finns det ordet?) så borde jag väl inte vara i Hans närhet ens. Jag vet att det är så. Jag borde inte träffa Honom. Han är uppenbarligen inte bra för mig. 

Men jag kan inte låta bli..