nonebullshit

Jag har alltid haft svårt för att lita på folk. Vissa saker har jag aldrig berättat för någon. Absolut inte de djupaste hemligheterna.

Men när jag väl öppnar mig för folk, folk jag tror mig kunna lita på så vill jag inte bli sviken. Inte besviken heller.

Men det har jag blivit. Någon har fått mig att tveka, tveka på mina vänner och vem jag kan lita på eller ej.

Vilken tur att det var en sån hemlighet jag inte bryr mig alltför mycket om egentligen.

Men det är själva grejen jag stör mig på. Hur kan man sitta där och lyssna, och veta att det är något man absolut inte kan berätta vidare, men berättar vidare det ändå? Vill man förstöra för mig, tycker man så illa om mig? Vill man såra mig eller någon annan? Varför? Jag förstår inte..

Om man vet att man har svårt för att behålla hemligheter hemliga så kan man säga till innan, att man inte bör höra. Det hade jag accepterat. Men jag accepterar faan i mig inte att man bryter ett löfte sådär. Så jävla illa! Och du, du får mig att inte våga lita på någon annan heller. Är det rätt, tycker du?

Och sen, att du inte vågar stå för det och erkänna det. Det är nog det värsta. Hade du erkänt så hade jag iaf respekterat dig för att du står för vad du gjort, oavsett om det är något bra eller inte. Eller om du är stolt eller inte. Men inte ens erkänna kan du göra, din lilla råtta! Inte nog med att du har svikit ett löfte, du har ljugit mig rakt upp i ansiktet!

- "hur kan man ens göra så?" -

So long.