nonebullshit

När jag vaknade på jobbet i morse var jag glad. Nu skulle jag vara ledig i två hela dagar. Sedan skulle jag också få umågs med min älskade Caroline. Lyssna på när hon sjöng och spelade musik på mitt piano. Njuta. När jag sedan tittade ut såg jag att det var klarblå himmel. Då blev jag gladare. "Ligga i solen också. Jippie!"



På vägen hem blir det molnigare (fortfarande klarblå himmel i Floda och bortåt), dock inte helt molnigt så hoppet om att få sola dör inte riktigt. Ändå tänker jag tanke att jag önskar att jag fortfarande var tillsammans med Fredrick. För solens skull. Då kunde jag åka till honom och solat och badat.
Istället åker jag hem, tar mig ett skrubbad och lägger mig i solen. Tror jag ligger där i en halvtimme, håller på att somna. Fem minuter till och jag hade somnat. Då kommer ett stort jävla moln som aldrig verkar ta slut. Jag låg kvar i hopp om att det skulle försvinna. Tittar bortåt (vars molnen kommer ifrån) och det ser ut som att det ska komma regn. Jag orkade verkligen inte flytta mig, var så trött. Istället ligger jag kvar där, det börjar bli kallt och jag inser att det är kört för mig och solen idag.
Jag vet inte, men det känns som att han är sur på mig. Snälla sol, vad har jag gjort? Förklara, snälla förklara. Jag ber iaf om ursäkt och hoppas att vi kan bli vänner igen. Så kanske du kan visa dig imöra, när jag är ledig?

Glömde också tillägga att de ringde mig och fråga om jag kunde jobba 16-22 idag, det gick inte att lösa. Snäll som jag är (ja, jag är snäll. även om PP och andra har svårt att tro det) sa jag att jag kunde ta det passet. Så det är väl bara för mig att käka lite lunch sen och åka iväg till jobbet igen.



Och idag. Då bara måste jag packa upp min väska. Jag måste verkligen. Det går fort, så jag undrar varför jag inte tagit tag i det tidigare? Men nu känns det ju onödigt, ska ju åka tillbaka till Turkiet. Fast som mamma sa: "Eller så packar du upp, det är ju ändå jag som packar i den i augusti sen". Så sant som det är sagt..