JSM
Jag tycker att det är så roligt.
Jag är så nervös, en sån nervös-laddad känsla. Och då ska jag inte ens spela. Men jag tror det har att göra med att jag vet hur det känns att vinna, och det är helt underbart. Kan inte beskriva känslan. Inte heller känslan när en underdog går och vinner. För så var det ju när vi vann, ingen trodde på oss. Publiken visade sig inte förrän de sista 8 minuterna i finalen. Vart var ni innan liksom?
Men i helgen, då ska jag göra allt för att heja på våra tjejer. Okej, vi kanske inte har några tutor, trummor eller något sånt annat. Men vi har oss själva, och vi har kärleken. Det räcker gott och väl. Sen tror jag det betyder mycket för spelarna att vi åker ner dit och hejar på de, för deras skull. De har vårt stöd i ryggen liksom.
Resan har dock blivit lite försenad eftersom Jeffans bil vart på service. Vilken sekund som helst hör hon av sig och säger att hon är på väg. Då blir det att packa ner det sista, till exempel denna dator som jag har i knäet. Sen är det bara att vänta. Känns som att jag inte gjort så mycket annat den här dagen. Kanske därför jag är nervös, för att jag fått sitta och vänta..
Näe, nu blire åka av!!
det betyder jättemycket :)
