nonebullshit

Jag börjar gråta bara jag tänker på det. På begravningen på tisdag.

Åker till Karlshamn imöra. Var tänkt att jag skulle köra ner på tisdag, men eftersom det kan vara halt åså tyckte mamma att det var riskabelt. Och scenariot att vakna på tisdagsmorgonen och inte kunna köra ner till Karlshamn vill jag inte veta av. Vill inte ens tänka den tanken. Därför åker jag ner imöra och bor hos Christina, Ia och Annas mamma. Väldigt snällt av henne att låta mig bo där, jag är henne evigt tacksam. Utan henne vet jag inte hur jag hade löst det..

Det låter jobbigt att behöva göra såhär kanske. Men skulle jag inte vara därnere på tisdag skulle jag nog aldrig kunna förlåta mig. Skulle aldrig kunna gå vidare, skulle aldrig kunna se någon i familjen Fagberg i ögonen. Jag känner inte bara att jag måste gå, jag vill gå. Hur konstigt det än låter att jag vill gå, så är det vad jag vill..

Så nu har det blivit packat och jag är beredd att åka. Men hade gärna sluppit detta, hela grejen. Hade helst varit utan allting, och att Bosse levde. Men så är det inte, tyvärr. Hatar att det inte finns något man kan göra åt vissa saker.

Så nu kommer det vara tyst här ett tag. Får se om jag orkar skriva om begravningen på tisdag när jag kommer hem. Får se om jag orkar andas..

- "I am strong when I am on your shoulder" -

So long.