what a strange feeling
Torsdag eftermiddag, på bussen:
Ja, det känns konstigt. Riktigt konstigt. Inte såhär det hade varit om jag hade fått bestämma. Jag skulle inte sitta på bussen ner till Eslöv en torsdagskväll för att hälsa på där. Jag skulle suttit på en buss upp till Göteborg för att häls på där istället. Det var inte såhär jag ville ha det. Tror inte att många förstår hur jobbigt det är. Iställer för att hinna träffa de bästa uppe i Götet, ska jag försöka hinna träffa alla de härnere, på en helg. Hur ska jag lyckas med det egentligen?
Visst, jag är jätteglad att få komma ner och träffa alla. Men hade hellre bott kvar och träffat de varje dag, så som det var.
Jag ska inte säga att jag inte har det bra som jag har det nu. För jag har det bra, mycket bättre än jag trodde att det skulle bli. Men ändå.
Föreställ dig det här. Du har levt hela ditt liv och hela tiden känt att det är något som inte stämmer, det är något som du saknar. Du får ett erbjudande, en chans att göra något oväntat, något kul. Du tar chansen och plötsligt känner du inte den känslan längre, du känner inte saknaden. På något konstigt sätt så känner du dig hel. Och detta har ingenting med dina vänner att göra. Utan det har med ALLT att göra.
Kan inte beskriva känslan, eller sätta fingret på vad det egentligen var som hände nere i Eslöv som fick mig att må så bra. För det gjorde jag, jag mådde riktigt bra.
Kanske för att jag fick chansen att börja om på noll, jag fick känna mig självständig och klara mig på egen hand. Kanske var det för att någon trodde på mig. Kanske var det någon annan anledning? Jag har som sagt ingen aning.
Men en sak vet jag. Att tiden i Eslöv är något jag alltid kommer att minnas. Jag kommer minnas den tiden som underbar.
- "Eslöv, here I come!"
So long.
Ja, det känns konstigt. Riktigt konstigt. Inte såhär det hade varit om jag hade fått bestämma. Jag skulle inte sitta på bussen ner till Eslöv en torsdagskväll för att hälsa på där. Jag skulle suttit på en buss upp till Göteborg för att häls på där istället. Det var inte såhär jag ville ha det. Tror inte att många förstår hur jobbigt det är. Iställer för att hinna träffa de bästa uppe i Götet, ska jag försöka hinna träffa alla de härnere, på en helg. Hur ska jag lyckas med det egentligen?
Visst, jag är jätteglad att få komma ner och träffa alla. Men hade hellre bott kvar och träffat de varje dag, så som det var.
Jag ska inte säga att jag inte har det bra som jag har det nu. För jag har det bra, mycket bättre än jag trodde att det skulle bli. Men ändå.
Föreställ dig det här. Du har levt hela ditt liv och hela tiden känt att det är något som inte stämmer, det är något som du saknar. Du får ett erbjudande, en chans att göra något oväntat, något kul. Du tar chansen och plötsligt känner du inte den känslan längre, du känner inte saknaden. På något konstigt sätt så känner du dig hel. Och detta har ingenting med dina vänner att göra. Utan det har med ALLT att göra.
Kan inte beskriva känslan, eller sätta fingret på vad det egentligen var som hände nere i Eslöv som fick mig att må så bra. För det gjorde jag, jag mådde riktigt bra.
Kanske för att jag fick chansen att börja om på noll, jag fick känna mig självständig och klara mig på egen hand. Kanske var det för att någon trodde på mig. Kanske var det någon annan anledning? Jag har som sagt ingen aning.
Men en sak vet jag. Att tiden i Eslöv är något jag alltid kommer att minnas. Jag kommer minnas den tiden som underbar.
- "Eslöv, here I come!"
So long.
Kommentarer
Trackback
