nonebullshit

Jag är inte rädd för möss, jag är inte rädd för ekorrar.
Jag är inte heller rädd för höjder och djupa hav.
Jag är inte rädd för att döden ska drabba mig.
Vet ni vad jag är rädd för?

Jag är rädd att någon kompis till mig ska gå bort utan att jag fått berätta för de vad/hur mycket jag tycker om de. Så skulle man nog kunna säga att det var med Walle. Han visste inte hur jävla omtyckt han var. Han visste inte vad han betydde för folk. För oss fanns han alltid där, varför skulle det vara något annat. Man tog honom för given (alltså att han skulle leva), som med så många andra. Han hade ju funnits där, ända sedan dagistiden..
Vi hade gått på dagis ihop, lågstadiet ihop och i mellan-högstadiet gick vi i parallellklassen. Vi skulle också gått gymnasiet på samma skola. Han hade alltid funnits där, men ändå fick han aldrig veta hur uppskattad han var. Det kommer jag aldrig att kunna förlåta mig själv för..

Det vill jag inte ska hända igen. Jag vill att alla mina vänner ska veta hur mycket jag tycker om de, vad de betyder för mig. Även de som jag knappt pratar med, som jag inte umgås med så ofta men som jag ändå tycker om mycket. För såna finns det.
Samtidigt är jag rädd för att blotta mina känslor. Är rädd för att älska någon för mycket. För tänk om den man älskar mest av allt i hela världen försvinner. Hur tar man sig vidare? Fast det kan ju vara lättare att gå vidare om man vet att denna personen visste hur mycket den betydde för mig..

Egentligen önskar jag att jag kunde träffa alla mina kompisar varje dag. Då skulle jag få de att känna sig älskade, att de betyder något för mig. För det gör mina vänner. De betyder något för mig, på ett eller annat sätt. Men betyder, det gör de. Annars hade jag aldrig varit vän med de..

Hade jag fått uppleva min sista kväll med Walle ännu en gång. Då hade jag berättat för honom hur jävla underbar han var, hur mycket jag tyckte om honom och att jag var lyckligt lottad som känt en sådan underbar människa i ungefär 15 år.